Varför ser pärmar ut som de gör?

Jag har tillbringat mer än halva mitt liv i skolan med allt vad det innebär. Många tunga och tjocka böcker har lästs ut, många pennor har vässats ner (ni unga vet förmodligen knappt vad en gammal hederlig blyertspenna är) och mängder med stenciler har kopierats upp och hamnat i min bänk och senare i mina pärmar.

Skrivbord med pärmar, skrivmaskin och papper

Dessa pärmar förresten, hur kommer det sig att man i skolan alltid fick de här livsfarliga pärmarna som slog ihop sina vassa ringar med våldsam kraft. Varje gång den lilla lågstadieklassen skulle sätta in nya papper i pärmarna så började det smälla när metalltänderna slogs ihop. Tills ett illtjut bröt den metalliska ljudmattan. Alltid var det någon som inte hade fingrarna på rätt ställen när pärmen skulle stängas, utan som lyckades klämma sig – inte sällan med ett illa dolt blåmärke mitt på fingret som resultat.

När jag så slutade grundskolan och tog mig till gymnasiet, då var det dags att köpa mina egna pärmar. Plötsligt blev allt så naturligt. Borta var pärmar med dessa byglar som delades på mitten och istället hade jag två pinnar som veks åt höger och två åt vänster, allting styrdes med den där lilla metallflärpen längst ner på pärmen. Här går det inte ens att klämma sig.

Så, vems idé var det egentligen att dela ut farliga och klämvänliga pärmar till de allra minsta barnen, samtidigt som vuxna valde de mer säkra gaffelpärmarna? Ringpärmar må vara billigare (kanske) men någonting är det som har gjort att vi har vänt på det här helt och hållet. I december väntar vi som sagt barn, och en sak är säker: får mina barn dessa hemska ringpärmar i skolan, då kommer arga mamma att för egna pengar se till att köpa riktiga gaffelpärmar till barnen. Barn ska härdas, men de ska banne mig inte behöva klämma sina fingrar på grund av någon märklig regel att skolbarn minsann ska få sämre pärmar än de gamla kontorsstofilerna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *